Jerry Springer & Bukowski

Charles_Bukowski_916

Han hade levt ett dubbelliv under flera år. Sveket var så monumentalt, lögnerna så otaliga, värstascenarierna så många och så ofattbara, slutet så ovärdigt och chocken så stor.

Bilden av den stabila familjen förvandlades till Jerry Springer show.

Jag hade levt med honom hela mitt vuxna liv – delat hem, säng, jobb, arbetsplats, fritid och vardag. Delat förtroenden, drömmar och historia.

Jobbet sa jag upp – resten försöker jag få på plats. En dag i taget.

Min nye special someone matar mig med Bukowski-citat. Bukowski är verkligen fantastisk på att lägga ut texten om livets meningslöshet, att få en att känna att man bara är en aktör i en stor charad. Man längtar bort, men vet inte vart.

Själv trodde jag länge att jag i alla fall lyckats med en sak – att göra familjen till en trygg inrättning i en rätt så brutal värld. Att vi föräldrar var stabila och bra förebilder.

Men icke. Inget var värt något och allt var en chimär. En chimär som exploderade i fejset på en och radade upp en massa förlorade och felsatsade år. Som berövade en tron på livet och mänskligheten, liksom tilliten till andra.

Den samhörighet jag trodde att vi grundlagt fanns inte, tvärtom var den en snara och ett gift.

Allt det som jag trodde var fint är nu något som förgörs och förgör. Allt det som var närhet är en oändlig distans. Allt det som var trygghet var en stor lögn.

Det gör ont, ont, ont. Samtidigt måste man ändå streta på, hitta nya normaliteter, nya mönster att inordna sig i. Vara en kugge i det stora samhällsmaskineriet, en kugge som kan anses försvara sin plats. För att sedan jobba in i kaklet tills man dör desillusionerad.

Så hur gör folk? Tar ett glas extra (som Bukowski, fast han tog väldigt många…)?

Eller positivitetshjärntvättar sig själva? Låter Facebook reflektera bilden av deras liv, även om den är lika bedräglig som speglarna i lustiga huset?

För inte fan är de väl alla så lyckliga på riktigt?

Här är jag nu och söker en ny mening… bland annat hos en person som nog själv aldrig hittat någon egentlig mening (fast har någon det?). Vi är två tilltufsade typer som ser saker som många andra inte ser, skrattar åt saker som de inte skrattar åt, förstår saker som de inte förstår. Även om vi ibland inte alls förstår varandra.

Men vi ligger tätt ihop i alla fall. Och kanske… Kanske finns det någon mening med det.

 

NÅGRA CITAT av Bukowski (som jag matats med):

Love is a form of prejudice. You love what you need, you love what makes you feel good, you love what is convenient. How can you say you love one person when there are ten thousand people in the world that you would love more if you ever met them? But you’ll never meet them. All right, so we do the best we can. Granted. But we must still realize that love is just the result of a chance encounter. Most people make too much of it. On these grounds a good fuck is not to be entirely scorned. But that’s the result of a chance meeting too. You’re damned right. Drink up. We’ll have another.

The problem was you had to keep choosing between one evil or another, and no matter what you chose, they sliced a little bit more off you, until there was nothing left. At the age of 25 most people were finished. A whole god-damned nation of assholes driving automobiles, eating, having babies, doing everything in the worst way possible, like voting for the presidential candidates who reminded them most of themselves. I had no interests. I had no interest in anything. I had no idea how I was going to escape. At least the others had some taste for life. They seemed to understand something that I didn’t understand. Maybe I was lacking. It was possible. I often felt inferior. I just wanted to get away from them. But there was no place to go.

We don’t even ask happiness, just a little less pain.

The difference between a democracy and a dictatorship is that in a democracy you vote first and take orders later; in a dictatorship you don’t have to waste your time voting.

There is always one woman to save you from another and as that woman saves you she makes ready to destroy.

There’s nothing to mourn about death any more than there is to mourn about the growing of a flower. What is terrible is not death but the lives people live or don’t live up until their death. They don’t honor their own lives, they piss on their lives. They shit them away. Dumb fuckers. They concentrate too much on fucking, movies, money, family, fucking. Their minds are full of cotton. They swallow God without thinking, they swallow country without thinking. Soon they forget how to think, they let others think for them. Their brains are stuffed with cotton. They look ugly, they talk ugly, they walk ugly. Play them the great music of the centuries and they can’t hear it. Most people’s deaths are a sham. There’s nothing left to die.

For those who believe in God, most of the big questions are answered. But for those of us who can’t readily accept the God formula, the big answers don’t remain stone-written. We adjust to new conditions and discoveries. We are pliable. Love need not be a command nor faith a dictum. I am my own god. We are here to unlearn the teachings of the church, state, and our educational system. We are here to drink beer. We are here to kill war. We are here to laugh at the odds and live our lives so well that Death will tremble to take us.

We’re all going to die, all of us, what a circus! That alone should make us love each other but it doesn’t. We are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing.

My ambition is handicapped by laziness.

That’s the problem with drinking, I thought, as I poured myself a drink. If something bad happens you drink in an attempt to forget; if something good happens you drink in order to celebrate; and if nothing happens you drink to make something happen.

The problem with the world is that the intelligent people are full of doubts, while the stupid ones are full of confidence.

Boring damned people. All over the earth. Propagating more boring damned people. What a horror show. The earth swarmed with them.

Of course it’s possible to love a human being if you don’t know them too well.

Ljud i mörkret

Dark_Angel_Tears_(5051938202)

Jag sov över hos honom i natt. Han måste upp riktigt tidigt denna söndagsmorgon, skynda till jobbet redan före gryningen.

Vi – två tilltufsade typer som sökt oss till varandra – hade försökt ligga tätt ihop som vanligt. Men det blev för varmt, för han hade varit tvungen att stänga balkongdörren på grund av den datorspelande grannen.

Svordomar varvades med könsord medan han drog på sig jobbkläderna. Grannen i fråga är nog lyckligt ovetande om sin effekt på den närmaste omgivningen. Säkert vet han inte heller att han upprepade gånger blivit såväl kontraktsmördad som misshandlad på de mest raffinerade och oraffinerade sätt innanför pannbenet på min sötnos.

Själv noterade jag knappt ens ljudet från lägenheten intill. Jag störs bara av inre, nästan aldrig yttre, faktorer när jag ska sova. Och dessa inre faktorer blir oftast mindre ihop med sötnosen.

Han öppnade balkongdörren igen innan han pussade mig hejdå flera gånger och försvann.

Jag lyssnade till motorljudet från hans bil när han körde iväg.

Sekunder senare bröts tystnaden av en vuxen kvinnas hjärtskärande gråt. Jag hittade en beige fleecejacka att svepa om mig, haffade ciggen i farten och ilade ut på balkongen för att försöka se vad som stod på.

Hon gick där ensam i början av gatan, flera hundra meter bort – ändå hördes hennes gråt så starkt. Det kändes som en halv evighet innan hon passerade nedanför mig, långa högljudda minuter. Jag drog in cigarettröken djupt, kände riktigt hur det gjorde ont i lungorna. Lovade mig själv, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att fimpa den farliga vanan. Desperate times, desperate needs – men snart måste jag verkligen…

Hur som helst, om hon var 18 eller kanske 30 är svårt att säga, jag kunde inte se hennes ansikte. 20, gissar jag. Mitt på gatan tog hon upp mobiltelefonen och försökte förgäves ringa till någon, samtidigt som hon fortsatte gå och gråten ekade mellan hyreshusen.

Jag ville ropa till henne, ta reda på vad som var fel, hjälpa om jag kunde – men i så fall skulle jag ha väckt grannarna. Dessutom var jag halvnaken, rufsig och osminkad. Sen kunde jag väl inte heller bjuda in henne i ett hem som inte var mitt. Jag menar… hon skulle ju kunna vara vem som helst, till och med gå bärsärkagång i sötnosens lägenhet.

Så jag stod där bara tyst och följde henne med blicken. När hon så småningom rundat nästa gathörn, ännu längre bort än där jag först såg henne, och försvunnit ut ur synhåll – då hörde jag henne ändå.

Jag undrar fortfarande om jag borde ha gjort något.

Varg/zebra jagar hora och madonna

 

bild 1 Chattade lite idag med en tidigare ”bekantskap” (eller vad man nubild 2 ska kalla honom…). Vi hade inte hörts på ett tag. Han är en speciell typ, en ensamvarg som ser oförskämt bra ut. Ständigt på jakt. Bland annat efter någon som nog inte finns, en hora och madonna i ett – och säkert mycket mer än så. Kanske vill han egentligen inte ens att hon ska finnas. Men kvinnorna radar upp sig längs hans väg, medan han jagar vidare efter det ouppnåeliga.

Nu hade han vunnit en summa pengar på spel. Lite hade han lagt på kläder och dylikt. Resten avser han att spendera på vin, kvinnor och spel.

”Ränderna går nog aldrig ur där”, skrev jag.

”Nej… så sant”, svarade han.

”Som hos en zebra… ett flyktdjur, ständigt redo att vara på språng – undan risken att bli fångad, mot nya vattenhål,” löd min slutsats.

”Du läser mig bra… Ensam varg”, svarade han.

”Ja, du är både varg och zebra. Ständigt på jakt, ständigt på flykt. Det där fenomenet kan man skriva något om någon gång”, kommenterade jag.

”Det borde du,” svarade han.

Svartsyn och trevligheter

”ALLTID VARA GLAD.

En positiv attityd har blivit vår tids ideologi. Hur kul är det?”

bild-12 kopia 4Min vän läser rubriken och puffen på studenttidningens förstasida. Så nickar han igenkännande för sig själv. För han är ordentligt irriterad på alla överdrivna ”positivister”, liksom allt snack om att lycka är ett aktivt val, bara en fråga om inställning.

Han spyr galla över folk som har såååå myyyyysigt med familjen eller i goda vänners lag, Folk som är underbart glada och tacksamma över allt och har fantastiskt trevligt jämt.

I alla fall enligt den bild de ger på Facebook.

Man har inte roligare än man gör sig – den slutsatsen dras i ett gammalt talesätt.

Min specielle vän och jag har mycket kul ihop, skrattar en massa. Men inte för att vi är positiva, tvärtom.  Vi har ofta samma sorts ironiska eller svarta humor. Och det är just när vi frossar i negativism som vi har som roligast. Vi garvar åt dråpligheter och livets fula spratt, raljerar över påklistrade smajl, show off- och prettobeteende,.

Festmåltiden är snyggt upplagd, FB-vännerna har satt sig till bords och ler mot mobilkameran, placerade framför utsikten de betalar dyrt för varje månad. Bildtext: ”Fredagsmys i gott sällskap, livskvalitet! Trevlig helg på er alla, finaste, fina vänner. Ta vara på varann! Snart är sommaren här!”

Vi ifrågasätter hur roligt de har… egentligen. Och så läser vi texten under bilden en gång till, högt och med överdrivet smetigt tonfall.

Sen skrattar vi tills vi nästan kiknar – utan att vara ett dugg avundsjuka. Faktiskt.

Det våras för avklädd jul

Jag fattade inte ett barr…

Granen, som stod så grön och grann i stugan, skulle1240610_10203513254540405_1315008907947749767_n ut till Knut. Fortfarande såg den högst välmående ut. Men under avklädningsproceduren rasade allt.

Slutsats: Vi borde ha köpt en kungsgran trots allt. Eller kanske inte, ändå. Den hade ju trots allt hållit masken in i det sista och varit mycket billigare – det blev bara lite mer städning när den skulle bort. Fast tur att ingen råkat stöta till den i förtid, förstås…

Nu i april står liket fortfarande lutat mot staketet, bland trädgårdens vårblommor. Tyvärr bredvid skelettet av kungsgranen från året dessförinnan.

Och det går inte ens att ursäkta sig med att en tråkig tur till tippen skulle barra ner bilen.

Jag är svart och ensam

Jag är en Wordfeud-dominatrix, leker listigt med de flesta motståndare i mobilens Alfapet. Även som nybörjare klarade jag mig riktigt bra.

bildJag är ganska grym på ett annat ordspel, Ruzzle.

Men min strategi i Othello suger. Det blev min slutsats efter att ha testat spelet i mobilen under en tid. På bilden är jag den svarta, ensamma, misslyckade.

Men varför? Fel sorts intelligens? Bristande intresse?

Eller dåligt tålamod när det gäller att tänka flera drag i förväg? Fast det gör jag ju i Wordfeud – ordspel är blodigt allvar.

Avsaknad av rutin? Oförmåga att öva upp den rätt? Dålig motivation?

Orkar knappt spekulera i det.

Det är inte ens likt mig att tycka att det är helt ok att tävla utan att bry mig nämnvärt om huruvida jag vinner eller inte.

Men jag spelar på. Snabba drag. Utan någon större eftertanke. Utan att ta reda på om jag skulle kunna bli bra på det.

Och jag vet inte vad jag ska dra för slutsatser av det…

Kvar i garderoben

Den här tröjan fick jag av en väninna härförleden.

bild-13

Hennes slutsats: Det är dags att gå vidare. Time to put yourself out there.

Sa hon. Typ. När hon överräckte presenten.

Jag provade tröjan. Den satt förvisso riktigt snyggt. Men…

Inte kan en medelålders kvinna med flera stora barn ge sig ut på stan med ett sådant budskap över bröstet. Hur skulle det se ut? Vilka konstiga fiskar skulle närma sig det betet?

Min slutsats: tröjan gör sig bäst i garderoben (men lite synd är det – med ett annat budskap hade den åkt på).

Någon som tycker annorlunda?