Ljud i mörkret

Dark_Angel_Tears_(5051938202)

Jag sov över hos honom i natt. Han måste upp riktigt tidigt denna söndagsmorgon, skynda till jobbet redan före gryningen.

Vi – två tilltufsade typer som sökt oss till varandra – hade försökt ligga tätt ihop som vanligt. Men det blev för varmt, för han hade varit tvungen att stänga balkongdörren på grund av den datorspelande grannen.

Svordomar varvades med könsord medan han drog på sig jobbkläderna. Grannen i fråga är nog lyckligt ovetande om sin effekt på den närmaste omgivningen. Säkert vet han inte heller att han upprepade gånger blivit såväl kontraktsmördad som misshandlad på de mest raffinerade och oraffinerade sätt innanför pannbenet på min sötnos.

Själv noterade jag knappt ens ljudet från lägenheten intill. Jag störs bara av inre, nästan aldrig yttre, faktorer när jag ska sova. Och dessa inre faktorer blir oftast mindre ihop med sötnosen.

Han öppnade balkongdörren igen innan han pussade mig hejdå flera gånger och försvann.

Jag lyssnade till motorljudet från hans bil när han körde iväg.

Sekunder senare bröts tystnaden av en vuxen kvinnas hjärtskärande gråt. Jag hittade en beige fleecejacka att svepa om mig, haffade ciggen i farten och ilade ut på balkongen för att försöka se vad som stod på.

Hon gick där ensam i början av gatan, flera hundra meter bort – ändå hördes hennes gråt så starkt. Det kändes som en halv evighet innan hon passerade nedanför mig, långa högljudda minuter. Jag drog in cigarettröken djupt, kände riktigt hur det gjorde ont i lungorna. Lovade mig själv, för vilken gång i ordningen vet jag inte, att fimpa den farliga vanan. Desperate times, desperate needs – men snart måste jag verkligen…

Hur som helst, om hon var 18 eller kanske 30 är svårt att säga, jag kunde inte se hennes ansikte. 20, gissar jag. Mitt på gatan tog hon upp mobiltelefonen och försökte förgäves ringa till någon, samtidigt som hon fortsatte gå och gråten ekade mellan hyreshusen.

Jag ville ropa till henne, ta reda på vad som var fel, hjälpa om jag kunde – men i så fall skulle jag ha väckt grannarna. Dessutom var jag halvnaken, rufsig och osminkad. Sen kunde jag väl inte heller bjuda in henne i ett hem som inte var mitt. Jag menar… hon skulle ju kunna vara vem som helst, till och med gå bärsärkagång i sötnosens lägenhet.

Så jag stod där bara tyst och följde henne med blicken. När hon så småningom rundat nästa gathörn, ännu längre bort än där jag först såg henne, och försvunnit ut ur synhåll – då hörde jag henne ändå.

Jag undrar fortfarande om jag borde ha gjort något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *